Socker - min drog
Jag hade riktigt svårt att sova inatt. Jag hittade klippet (i inlägget nedan) sent, och då kunde jag inte riktigt koppla bort det sen. Det beskrev min situation så EXAKT!! Många blir provocerade när man pratar om socker som ett beroende, precis som man pratar om alkohol och narkotika. Jag tror inte att ett sockerberoende är lika starkt som t.ex heroin, men jag tror absolut att det finns mycket gemensamt. Precis som de säger i klippet så har man ett beroende, bara att det tar sig olika uttryck. Sockret är min drog. Jag äter socker när jag är glad, ledsen, uttråkad.. ja, det finns alltid anledning att äta godis. När jag äter godis får jag en sån sjukt bra känsla. Jag känner tillfredsställelse som heter duga. Det sjuka är att jag faktiskt får bättre självförtroende för stunden. Det känns så jävla skönt att i den stunden man har godis och äter det, inte behöva sukta efter någonting. Livet leker.
Jag har alltid förstått att jag har ett konstigt/problematiskt/annorlunda förhållande till godis. De senaste veckorna har det blivit extra klart då jag upplevt att jag tappat kontrollen mer och mer. Jag har satt upp mål som jag inte har kunnat hålla. Ena dagen ska jag avstå helt från godis, andra dagen ska jag tillåta mig att äta liiite varje dag. Jag sätter upp ett mål som en timme senare känns helt orealistiskt, när jag får ett sug. Jag vill tro att vissa personer har svårare än andra att stå emot godis. I klippet pratar de om tre olika typer av personer. Kortfattat handlar det om att typ 1 inte har något speciellt förhållande till godis eller alkohol alls. Det är inget viktigt i deras liv. Typ 2 är sådana som kan inse att de kanske ätit lite för mycket godis över julen och därför behöver ta en "vit månad" och undvika godis (eller alkohol) ett tag. Typ 3, den som jag anser beskriver mig, har mycket svårt att sätta upp rationella mål och följa dem. Det som känns möjligt för stunden känns helt OMÖJLIGT i nästa. De personer som är typ 1 & typ 2 har väldigt svårt att förstå typ 3. Det är något som jag verkligen har erfarenhet och som jag säkerligen kommer skriva 1000 inlägg om sen. Har man inte något beroende är det svårt att förstå hur det känns.
Det finns hur mycket som helst jag skulle vilja skriva om detta. Men om man ska sammanfatta vad jag har lärt mig genom klippet är det personer som jag kan göra, som har ett osunt förhållande till socker/sötsaker som är nästintill okontrollerbart (har lite svårt för sjukdomstänkandet, att det är HELT kört och att man aldrig kan bli fri, även om jag faktiskt tror att jag alltid kommer att få kämpa mot mitt sötsug, dock att det kan vara svårare eller lättare i perioder beroende t.ex på vad man gör för att förebygga det och hur man lär sig att hantera det), är att ta en dag i taget. Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer att äta godis, men jag kan göra val i nuet, att välja att inte äta godis för stunden.. och det är det jag kommer att få kämpa med. Det naturliga för mig just nu är att skriva upp alla mina planer jag har, t.ex att jag ska försöka utesluta socker, men jag vet att jag inte kan lita på mig själv. Därför tänker jag inte sätta upp något mål som jag är osäker på om jag kan uppnå. Fokus är här och nu. Om en timma kan jag känna helt annorlunda. Det jag vet är dock att jag inte vill att mitt beroende ska ha kontrollen över mig. Jag vill kämpa och ta kontrollen över något som nu har kontroll över och styr mitt liv. Jag kommer att testa mig fram, göra framsteg, ta kliv bakåt. Men jag vet i alla fall vad jag innerst inne vill.. Se till att jag kan vara lycklig även utan godis.
Ahaa.. det är så du känner. Mitt förhållande till vanlig mat kan kännas sådär ibland. Också jobbigt. Men ändå förstår jag mig inte det där extrema sötsuget. Jag har nästan aldrig det, har aldrig riktigt haft heller...
När jag var liten hade jag kunnat lämna mitt påskägg nästan orört i månader. Istället åt min godisgris till kompis upp det, och jag brydde mig inte.
Nu är intresset för mat större, generellt sett, och jag skulle nog inte lämna ett helt påskägg/en godisskål helt frivilligt... Men jag kan hålla mig ifrån det, det är ingen omöjlighet alls! Men om jag hade blivit lovad att inte gå upp i vikt av det, så hade jag självklart ätit upp det.
Så jag är nog en typ 1 eller 2. Någonstans mittemellan. Och, nej, jag förstår inte typ 3 riktigt. Bara genom mitt eget förhållande till mat. DÄR har jag ett problem istället.
OCH jag vill inte heller tro att det är en sjukdom. Nu åter jag som en jäkla viktigpetter, som en okunnig besserwisser eller kalla det vad du vill, men jag tycker att det är svagt och naivt att kalla det där en "hjärnsjukdom"... Fast jag vet självklart inte själv... Men det låter så sjukt drastiskt!
Först och främst, vad avundsjuk jag är! Jag kanske skulle jämföra det med hur jag är med salt. Jag tycker om chips och om jag har köpt chips så äter jag massa och njuter, men jag behöver inte köpa chips. Jag kan göra ett kontrollerat val. Suktas inte så mycket att jag MÅSTE ha det. När jag får ett sötsug är det liksom extremt. Det krävs verkligen mycket för att stå emot. Jag förstår det du menar att det låter så himla drastiskt, men jag tror verkligen att mycket har å göra med vad som sker i hjärnan. Jag tror att det har å göra med belöningscentrum, min hjärna kopplar liksom godis som belöning på något vrickat sätt så att det blir väldigt svårt att stå emot. När jag har berättat för andra om hur jag känner så tycker jag att det blir väldigt tydligt att jag har extra svårt. Folk blir ganska uppretade över att jag vill avstå helt och tycker att "man ska väl få unna sig ibland". Problemet är att det inte blir unna sig utan det blir.. för mycket. Det blir inte en bit utan tills jag vill spy. T.ex det där med att lämna påskägg är omöjligt. Ska väl aldrig säga omöjligt men du förstår vad jag menar. Jag tänker bara på den om den inte äts upp. Så jag tror verkligen att det är vissa som har en extra känslighet, som lättare blir beroende av saker. Och visst, man kan se det som att det är skönt att kunna skylla på att man har något fel i hjärnan och på så sätt ta bort allt eget ansvar, men jag tror absolut att man kan påverka det själv. Man får bara kämpa mycket hårdare. Om jag utesluter socker borde det vara lättare för mig att motstå socker även om jag kanske alltid kommer att ha lätt att falla dit.
Okej, det stämmer säkert. Jag ska inte hitta på massa saker, jag har ju ingen aning om hur det är. Ett normalt sockersug kan jag ha, jag kan proppa tills jag blir extremt mätt och vill spy, men äter ändå massa mer. Fast jag lider inte av det. Kanske för att jag aldrig äter det, typ... Hm..
